Onsdagen har jag tid att gå runt på olika seminarium. Sitter just nu på seminarium om ojämlik tillgång till effektiva men kostbara åtgärder i vården – tillspetsat patientkvalitet kontra produktivitet i vården.
Två exempel ges här: Behandling vid förmaksflimmer och schitzofreni. Vid bägge tillstånden finns bra behandlingar – som dock inte är tillgängliga på ett jämlikt sätt över landet.
Varför? Brist på styrning i en snabbt föränderlig vård och brist på samordning av insatser ges som förklaringar.
Men kostnader spelar också roll. Långsiktigt välfungerande åtgärder kan vara initialt kostbara för den enhet som handlar upp dem – och det är mer sällan den enheten som sedan tar hem besparingen. Kortsiktiga ‘besparingar’ i kronor och ören slår alltså ut långsiktiga vinster i livskvalitet och förbättrad hälsa för patient, plus långsiktiga besparingar i kronor och ören förstås. Känns bekant för en psykolog som jobbar med beteendeterapi. Tja, det är så vi människor fungerar, verkar det som.
Konstaterar igen att tanken med att knyta samman vård i processer så som i Regionala cancercentra känns som ett hoppfullt spår. Och, vilket debattpanelen här konstaterar här, vi måste skapa ett system där hälsofrämjande åtgärder vekligen lönar sig.
Jag kan inte säga att vården är jämt fördelad här nere i Tyskland heller, beroende på vad som behövs kan man få resa ett par timmar. Nu bor vi nära flera stora städer och behöver inte resa långt, men i östra delstaterna är situationen en annan.
Och även här är spartrycket hårt, läkare kan t ex inte skriva ut hur många behandlingar som helst per år, vilket kan leda till problem i December…